Svenska historier

Anonym tjej, 21, desister

Jag var 13 år gammal när jag började identifiera mig som ickebinär transperson. Det skedde i princip över en natt. Jag kom ut för vänner i skolan, lärare och min familj. Jag valde ett nytt namn, klippte av håret och vågade äntligen skita i om folk tyckte det var konstigt att jag hade ”killkläder”. Mina föräldrar förstod till en början inget, men blev snabbt accepterande. Något år senare bytte jag mitt förnamn även juridiskt. Det kanske inte var mina föräldrars högsta önskan, men de accepterade det och skrev under när de såg hur dåligt jag mådde och hur otroligt gärna jag ville det.

Långt innan tonåren hade jag varit en “pojkflicka”, androgyn. Jag var aldrig typiskt tjejig under uppväxten och många vuxna hade svårt att se om jag var en pojke eller flicka. Det jag fick lära mig på sociala medier var i princip, att om du inte passar in i de stereotypa könsrollerna för ditt biologiska kön, och det gör dig obekväm, så är du transperson. Så då var ju jag tvungen att vara det?

Några år senare började jag gymnasiet. Jag började på en skola som var mer öppen, plötsligt gick det många öppna HBTQ-personer i min klass. Jag behövde inte längre slåss i skolan för att bli kallad hen. Jag blev kompis med en tjej som var lesbisk. Det var första gången i mitt liv jag träffat en helt vanlig tjej som kallade sig gay, utan att byta pronomen, utan att inte vilja bli kallad tjej. Jag vet inte om det var det, men sakta började jag vid 16 års ålder sluta kalla mig ickebinär. Det gick gradvis under ungefär ett års tid, jag hade t.ex. en övergångsfas då jag sa att man fick använda både hen och hon om mig. När jag började åk 2 var jag återigen tjej. Hade något år där då jag klädde och sminkade mig ”ultrafeminint” men hittade sen tillbaka till mitt androgyna uttryck som jag trivs bäst i. Jag tror att den feminina fasen var ett sätt att ”komma ut som tjej igen” för min omgivning utan att behöva ta snacket och förklara att jag ”ångrat mig”.

Jag kallar mig idag lesbisk men det tog tid att ens våga ta det ordet i min mun. Ordet ”lesbisk” var för mig tidigare förknippat med något snuskigt och perverst. Nu i efterhand har jag börjat reflektera över mina tonår. Under mina tidigaste tonår fanns det inget sammanhang för lesbiska kvinnor, som jag minns det såg jag ingenstans varken i min vardag eller på sociala medier att det gick att vara en androgyn lesbisk ung tjej. I min vardag såg jag bara “tjejiga tjejer” som snackade om killar och smink, och i de sociala media-kretsar jag befann mig i fanns det transpersoner, majoriteten biologiska tjejer, som presenterade androgynt eller maskulint. För mig som ung tjej hade jag alltså dessa två kretsar att välja på och då är det inte så konstigt att det blev transcommunityt. Det var välkomnande, accepterande, och de var mest lika mig.

Förutom bristen på kunskap om att man kan vara en androgyn, normbrytande tjej och bristen på såna förebilder, så tror jag att jag började kalla mig trans för att det rent krasst är vidrigt att vara en tjej i tonåren. Jag mådde fruktansvärt av puberteten och de kroppsliga förändringar den förde med sig, och av kvävande skönhetsideal. Jag mådde vidrigt av den gryende insikten om att killar objektifierar och åtrår ens kropp och maktlösheten man som tjej känner inför det. Det är inte så konstigt att jag ville fly från att “bli kvinna”. Det suger ju att vara det, att bli genuset eller könsrollen kvinna mot sin vilja. När det presenterades ett alternativ för mig på sociala medier så verkade det så mycket mer rätt än någon snäv genusnorm. Vem vet, om jag hade upptäckt att ”androgyn lesbisk tjej” existerade innan ”ickebinär transperson” hade det kanske blivit så jag identifierade mig från början.

Jag vill dock poängtera att jag verkligen aldrig såg det som ett val att bli transperson. Jag såg det som om jag äntligen hittat ett ord för det jag var övertygad om att jag alltid varit. När jag väl börjat identifiera mig kändes det som ett knivhugg i hjärtat varje gång jag blev omtalad som tjej eller kallad ”hon”. Det triggade fruktansvärd ångest. Jag vill trycka på att det kändes 100% verkligt för mig och att jag under dem åren inte hade en tanke på att jag någonsin frivilligt skulle börja leva som tjej igen. Men det är först i efterhand jag sett att mina upplevelser var symtom på allt det jag nämnt.

Något som ändrats de senaste åren är min syn på kön och genus. Jag sväljer helt enkelt inte längre att man ska leta efter sin inneboende könsidentitet så fort man inte passar in i könsnormerna. Såklart tror jag att det finns personer som är trans ”på riktigt” men jag vet också att vi är många som hittar fel när vi hittar transcommunityt. Många vänner jag fick under de åren på sociala medier följer jag än idag och kan se att de liksom jag har desistat, lever som sitt födelsekön och raderat alla spår av sin ”transperiod”. Jag ser kön som något biologiskt som tyvärr, hur jag än identifierar mig, avgör mina förutsättningar i livet, eftersom vi lever i en könsmaktsordning. Men för den sakens skull behöver inte könet avgöra mitt utseende, mina kläder, mina intressen, mitt sätt att vara, vem jag är ihop med eller något annat. Det har jag landat i nu och jag tror också det handlar om någon form av självkänsla som växt fram i och med att jag lämnat puberteten, är vuxen, och har mitt eget liv. I tonåren, utan den självkänslan, hade det nog varit omöjligt för mig att acceptera denna syn på kön. Jag trodde då att det enda sättet att undkomma den snäva mallen för kvinna var att inte vara kvinna alls. Idag tror jag att feministisk organisering är enda sättet.

Anonym tjej, 26, detransitionerad

Mina känslor kring att vara trans var alltid väldigt fluktuerande. Det kunde komma och gå väldigt mycket, ibland flera gånger under en dag. Ena stunden var jag tillfreds med mig själv, och nästa så kändes det som att jag behövde sy en dräkt för att trä över mig själv för att upprätthålla en identitet som kändes rätt. Detta var till en början något som tog sig i uttryck genom olika subkulturer, klädstilar, hobbys etc – ena dagen var jag punkare, nästa dag skateare och dagen efter det beställde jag hem lolitaklänningar, allt för att hitta en identitet eftersom ingenting någonsin kändes som ’jag’. Sedan började jag googla saker i stil med; ”jag önskar jag var född som en kille” och hittade andra som beskrev samma sak som jag kände. Detta var kring 2008-2009, innan det fick ett stort genomslag och det var som ett litet community av människor som stöttade varandra. I efterhand så ser jag likheter med proanacommunityt där man likväl gav tips om hur man på bästa sätt kunde förstöra sig själv.

Att se på folks ’resor’ med testosteron gav mig något att fokusera på, och jag drömde om att få göra samma sak. Jag kom ut när jag var 14 till några vänner som stöttade mig, och jag började klä mig i sådant jag hittade på mansavdelningen. Samtidigt ökade mitt självhat och min depression nådde verkligen sin botten. Om jag bara fick börja med testosteron och operera bort mina bröst skulle allting bli bra, eller hur? Flera gånger under min utredning så tog jag en paus från det då det blev överväldigande. Varningsklockor borde ha ringt, eller hur? Samtidigt fick jag tips från andra transpersoner angående vad man skulle säga, vilka ord man skulle använda, för att få diagnosen så snabbt som möjligt. Vissa tipsade om att hota med självmord eller självmedicinering.

När jag väl fick min diagnos så sade jag även då att jag var tvungen att vänta och fundera på om det var rätt väg att gå. Varningsklockor? Nejdå, hör av dig när det känns bra igen. Sagt och gjort, i ett depressivt skov så hämtade jag ut min gel och påbörjade min medicinering. Det kändes självförverkligande och mitt självförtroende ökade – tills det inte längre gjorde det. Det fanns fortfarande tillfällen då jag kände mig nöjd med att vara tjej, men nu hade det ju gått så långt, så lika bra att fullfölja det.

Efter några år började jag känna ånger kring vad jag gjort. Jag kände att jag var tvungen att dölja en del av mig, och var ständigt orolig för hur jag blev sedd av omvärlden. Jag hade mognat och kommit in i en självacceptans som bara kan komma med ålder, och jag insåg att jag begått stora misstag. Jag började reflektera kring kön och vad det faktiskt innebär och kom till en slags neutralitet kring det. Jag är jag, och oavsett hur mycket hormoner jag får i mig, eller vilka kroppsdelar jag plockar bort så kommer det inte förändras. Jag är nu fullt nöjd med vem jag är, och den osäkerhet jag kände kring mig själv när jag var yngre kan jag inte identifiera mig med längre. Jag önskar verkligen att vården inte hade uppmuntrat detta kropps och självhat, att man tvingats reflektera mer och inte fick ingå i kirurgiska ingrepp och hormonbehandling som inte är återkalleligt förrän man är minst 25 år gammal – samma ålder man måste vara för att sterilisera sig. Sterilisera sig måste man vänta med för att det är ett såpass stort beslut som man eventuellt kan ångra – men att plocka ut organ, medicineras med hormoner och operera bort brösten, det får man göra lite som man vill med. Hade jag varit tvungen att vänta till jag var 25, och istället fick hjälp med att hantera mitt självhat, hade jag aldrig stått här med konsekvenserna och ångrat vad jag gjort med min kropp.

Martina, 23, desister

Det började i puberteten för mig. Förändringar som jag, likt många andra barn, kände var överväldigande och hade svårt att tampas med. Det är nog inte någon unik berättelse, men för mig väckte det starka känslor som jag än idag inte riktigt kommit över. I grunden tror jag att det bottnade sig i att jag varken ville bli vuxen eller rätta mig efter någon sorts maskulin normschablon, ja, eller omgivningens skrivna och oskrivna regler överhuvudtaget.

När prestation blev ledordet gick något sönder inom mig, det blev så mycket viktigare att se sig själv utifrån. Jag hörde att jag skrattade konstigt och sprang töntigt. Då slutade jag med det. Slutade med mycket som gjorde mig så glad, alltifrån att sjunga till att spela fotboll. I gymnasieålder sedan träffade jag människor som nästintill betraktade den här känslan som jag känt sedan mellanstadiet som något andligt eller religiöst. Man uppmuntrades att känna efter och ”hitta sig själv”. För mig blev det en återvändsgränd. Jag ältade den där känslan, som jag fick ord för. Jag var könsdysforiker, icke-binär eller en kvinna i en mans kropp. Till slut höll det inte längre och jag sökte hjälp.

Könsutredning inleddes och jag diagnoserades med transsexualism. Jag gjorde mitt bästa för att förhålla mig pragmatisk. Vad kan vi göra? Men alla svar jag fick på mina frågor kring behandlingsalternativ var långt ifrån raka och tydliga. Vad är riskerna, vad innebär det långsiktigt, är det icke-reversibelt eller går det bara att testa försiktigt nån gång, kommer jag ens kunna få barn i framtiden? Ovissheten, alla falska förhoppningar, tror jag bara spädde på känslorna och förvärrade min osäkerhet. Men jag blev också mer skeptisk till hur utredningen gick till och oärligheten som präglade den. Risker kollade jag då upp på egen hand, och landade i att det nog inte alls var värt.

Jag tackade dock ja till att bli remitterad till hårborttagning, men väl där på mottagningen fick jag ett tydligt svar som jag hade önskat att jag hade fått redan under utredningen: det skulle inte gå, då jag varken HRT-behandlade vid sidan av eller hade knipsat av pungkulorna, med andra ord jag hade för mycket hårväxt (genom testosteronet). Jag förstår fortfarande inte varför man inte kunde vara ärliga med det från början, eller varför man inte kunde vara ödmjuk inför att man inte visste vad som skulle fungera bäst för mig (utgångspunkten var ju snarare att jag skulle bekräftas som den kvinna jag – kanske – hade velat vara). I samtalen noteras jag också som politisk för att jag rannsakade olika internaliserade könsroller, och ställde mig kritisk till huruvida jag ens visste om jag hade trivts bättre om jag var född annorlunda, då var jag ”hård” mot mig själv.

Idag lever jag som, förmodligen, den enda killen i landet som heter Martina. Jag kan inte säga att jag är ”klar” med könsdysforin. Men jag undviker att älta osäkerheten, och jobbar med att på andra sätt bygga upp självkänsla. För det finns faktiskt så många andra saker som gör just mig till jag. I grunden har jag en väldigt materiell syn på världen, det är min övertygelse att handling är det som skapar verkligheten och inte idéer. Idag tillämpar jag det synsättet även på kön (därför bär jag fortfarande namnet- det är ju bara bokstäver, jag har inte kvar det som nån sorts ”positionering”) och blir därför upprörd när jag möter föreställningar om kön som verkar vara helt frånkopplade från den realitet som faktiskt gäller. Jag förstår inte alls vad regeringen sysslar med när de lägger förslag om självidentifikation som riskerar att urholka kvinnors rättigheter (i längden också skapa mer transfobi), transorganisationer när de i sin dogmatism avfärdar evidensbaserad vård eller när folk faktiskt säger att någon som mig ”kanske är född i fel kropp”. Tack för att du läste.

Nat, desister

Jag heter Nat. Har så länge jag kan minnas känt mig ”könlös”. Nämnde när jag var runt 12 till psykologen som diagnostiserade mig med ADHD att jag var kille, han nämnde könsidentitetsstörning som det hette då. Sen har de här dysforiska känslorna följt mig utan att jag fattar vad det är eller vad jag ska göra åt dem. När jag var 14 pratade jag med en RFSL-certifierad ungdomsmottagning om att vara trans. Fortfarande fanns ingen direkt lösning eller förklaring, utan jag blev hänvisad till Transammans för tips på att ”passera” bättre. Jag kom ut som transkille när jag var 15 och när jag började gymnasiet presenterade jag mig som kille.

Alla på skolan trodde jag var någons lillebror ändå, tjusningen med att ha en butch-personlighet i en twink-kropp. Paradoxen med min transidentitet är att det är just de personlighetsdragen som ledde mig dit, som till slut tvingade mig att acceptera mitt biologiska kön. Jag har aldrig varit duktig på det här med känslor, och avskyr att snöa in på mina egna. Jag vill hellre ägna mig åt praktiska saker än mitt utseende. Hela transidentiteten baserar sig på vad andra tycker. Jag kan visserligen göra ingrepp för att se ut mer som en man men jag kommer aldrig att ha funktionerna av en riktig manskropp, och det var ju precis det jag var ute efter. Livet gick vidare med andra prioriteringar och jag tvingades utveckla en materialistisk syn på kön och koppla bort allt vad identitet heter för att orka.

Anonym man, 40, detransitionerad

Jag hade under majoriteten av mitt liv dissocierat och haft emotionella flashbacks som jag inte var medveten om. Jag blev utsatt för svåra övergrepp i barndomen och våld under mina första 12 år vilket fick mig att dissociera från min kropp och hata den. Jag ville inte vara mig själv.

Senare under livet kom tankarna tillbaka om att jag var född i fel kropp. Jag försökte i vuxen ålder få traumabehandling och hjälp men fick aldrig den möjligheten, jag blev även feldiagnosticerad. Psykiatrin gjorde aldrig en ordentlig utredning och framför allt fick jag aldrig någon hjälp, inte en sådan som jag hade behövt. Men jag litade på vården.

Jag påbörjade utredning och fick diagnos transsexuell men efter utredningen så avbröt jag min transition då jag hade stunder av klarhet i min dissociation och Komplexa PTSD symptom. Trots att de såg hur dåligt jag mådde så lät de mig påbörja behandling. Jag trodde att jag hade dysfori, och enheten gick aldrig in och tittade på vilka behandlingar jag hade fått eller inte fått inom psykiatrin. Utan de antog att psykiatrin hade gjort sitt jobb, vilket de ej hade. Jag fick aldrig information om att dysfori kunde orsakas av barndomstrauman.

Till slut kom insikten, jag förstod att jag egentligen inte hade könsdysfori, utan det handlade snarare om en dissociativ maladaptiv försvarsmekanism. Transitionen blev en omedveten flykt och ett omedvetet raderande av den pojken, mannen som utsattes för dessa grymheter i barndomen. Transitionen stal 8 år av mitt liv, och även om jag idag har läkt mina barndomstrauman så kommer transitionen i sig att ta lång tid att läka ifrån. Jag ångrar den helt och hade jag fått traumabehandling i tid så hade jag aldrig någonsin övervägt transition.

Jag är svårt traumatiserad och kommer få läka ut den PTSD som min transition gett mig.