Orsaker till detransition

Orsaker till detransition

Det finns många anledningar till att detransition visar sig vara den rätta vägen för någon. Det kan vara motiverat av enbart medicinska skäl, men också av flera underliggande orsaker som har med både könsroller, förväntan på behandling och andra personliga erfarenheter att göra. Eftersom det här inte studerats på, går det inte att säga vad som är mer vanligt än något annat. Vi har valt att lista det som vi uppfattat som de vanligaste orsakerna.

Medicinska risker

Medicinsk behandling av könsdysfori har inte studerats tillräckligt för att vi ska veta exakt vilka hälsorisker det innebär. Vad vi vet idag är att hormonbehandling ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar och en rad andra sjukdomar och medicinska tillstånd. Många upplever att de inte fick tillräcklig information om de medicinska riskerna vid utredning, och det finns de som kommer fram till riskerna väger inte upp för själva effekten av behandlingen. Läs mer om risker med medicinsk behandling.

Nya könsroller

Även om man kan ha en stark känsla av att tillhöra ett annat kön, behöver det inte betyda att man trivdes bättre i den andra könsrollen. Att förändra kroppen kan ha en positiv effekt på den dysfori man upplever, men att också bli betraktad och behandlad som ett annat kön som man inte har en verklig erfarenhet av innan, kan medföra ett obehag som man inte var beredd på. Att leva i en annan könsroll innebär andra normer att förhålla sig till och ett annat bemötande från sin omgivning.

Hormoner och kirurgi hjälpte inte mot dysforin

Medan det finns många som upplever att de hormonella förändringarna och de kirurgiska ingreppen har en positiv effekt mot dysforin, ger det inte förväntad effekt hos alla. Dysforin kan ha sitt ursprung i miljöfaktorer (läs nedan) och/eller handla om ett mer generellt hat mot kroppen. Då hjälper inte nödvändigtvis hormoner och kirurgi.

Trauma som orsak till identifiering och dysfori

Det finns ingen forskning på det här temat, men fler och fler dertansitionerade vittnar om att trauman i barndomen eller tonåren varit bidragande orsaker till att utveckla dysfori. Ofta av sexuell karaktär där disassociering från kroppen varit en naturlig och nödvändig försvarsmekanism. Att bearbeta de trauman som lett till alienation från kroppen kan leda till en önskan om att detransitionera.

Obehandlade diagnoser

En stor andel av de som utreds för könsdysfori har en annan neuropsykiatrisk diagnos (t.ex. autism eller ADHD). Att ha någon form av neuropsykiatrisk diagnos gör ofta att man avviker från samhällets förväntade könsroll och det är lätt att känna sig väldigt annorlunda övriga tjejer eller killar på samma ålder. Att ligga på autismspektrat till exempel innebär att man är sämre på att läsa av sociala koder, samtidigt som att diagnosen i sig, klumpigt beskrivet hos en biologisk tjej, är att ha ett mer ”manligt sätt att tänka på”. Steget till att förstå sig själv som på insidan ett annat kön är inte långt, och att få förståelse för hur en diagnos kan påverka ens känslor kring kön kan göra att man inte ser på det som något så essentiellt som man tolkat det tidigare.

Alfies historia

Att inte göra sitt kön "riktigt"

Att vara en pojkig tjej eller en feminin pojke är enklare idag än vad det var för några decennier sedan. Men vi är ännu inte där som samhälle att det är fullt ut accepterat och avstigmatiserat. En “pojkig” tjej anses inte vara en riktig kvinna om hon inte anpassar sig till ett mer feminint uttryck under puberteten, och vice versa för den feminina pojken som kan bli kallad homo eller transa av sina jämnåriga. Att blir retad för sitt könsuttryck och ofta påmind om att vara annorlunda andra tjejer eller killar i negativ kontext gör att det är lätt att söka förklaringar till annorlundaskapet och finna trygghet under transparalyet.

Att sedan komma till insikt om att det var samhällets krav på könsroller, tillsammans med en syn om att inte vara fullvärdig kvinna eller man som brytare av könsroller kan leda till en förståelse om att transition var en nödvändig tillflykt för att inte vara accepterad som så som en var innan transition.

Sexualitet

Liksom att vara normbrytande i sin könsroll, har vi kommit långt idag vad gäller acceptans och rättigheter för att vara bi- eller homosexuell. Men homofobi är fortfarande något som existerar i samhället. Speciellt som ung är det ingen lätt sak att komma ut till sina jämnåriga i en skolmiljö som sällan är lika accepterande som samhället i allmänhet. Det finns fortfarande skällsord för att vara lesbisk, homo eller bi och vi dras med en historia där det att vara icke-hetero varit något väldigt fult och negativt. Det finns de detransitionerade som säger att det var lättare att finna sig själva som trans, snarare än homosexuella för att det var en större utmaning att se sig själva som lesbiska eller homo. Att det fanns en viss trygghet i att istället se sig som hetero och ”normala”, om än trans i identiteten.

Förändrad uppfattning av känslan kring kön

Inom transvården och innanför transcommunityt finns en stark bild av att könsidentitet är något biologiskt essentiellt och förhållandevis statiskt genom livet. Att hjärnan har ett visst kön anses vara ett faktum och kroppslig dysfori löses mest effektivt genom att få kroppen att mer överensstämma med den inre känslan.

Att ifrågasätta begrepp som könsidentitet och de känslor man har kring kön kan ändra förståelsen av de känslor man har och dysforin kopplat till det. Att till exempel tänka att könsidentitet inte är essentiellt, eller att det som känns som en könsidentitet är något annat än det den allmänna uppfattningen säger, gör det möjligt att arbeta med dysforin på andra sätt. Det kan öppna upp för att bättre förstå och hantera miljömässiga faktorer (se ovan) som kan ha en inverkan på den egna uppfattningen kring sig själv.

Det är t.ex. inte ovanligt att som detransitionerad går från att ha haft en stark könsidentitet, till att se det som att man inte har en könsidentitet alls. Istället tolkar man de känslor man har som en effekt av samhällets snävare könsroller och förväntningar på kön, snarare än en medfödd essentiell upplevelse av att vara ett annat kön.

Cari Stellas historia

Det finns inga officiella studier gjorda på orsaker till detransition, men om du vill läsa mer finns det två online-undersökningar som gjorts av detransitionerade. I den här undersökningen svarade 359 AFABs om hur de hanterade dysfori på annat sätt än genom medicinsk transition. I den här undersökningen svarade 203 detransitionerade och återidentifierade på vad som fått de att avbryta behandling eller avbryta planer om medicinsk behandling.