detransition - rätt väg för mig?
Att detransitionera är ett omfattande beslut, och det är bara Du som kan veta om det är rätt för dig. Vi rekommenderar att tänka över beslutet under en längre tid, och helst ha en psykolog eller nära vän eller anhörig som du kan prata med under tiden. Den här artikeln behöver inte ge dig det rätta svaret, utan kan ses som en vägledning i processen.
Viktigt att du gör det som är rätt för dig, och inte någon annan
Att ha genomfört en transition är en livsomvälvande händelse i sig. Många av oss har fått vara tålmodiga och fått kämpa med allt vi hade för att få den hjälp vi då ansåg vara livsnödvändig. Vänner och i vissa fall anhöriga har kämpat vid vår sida, och vi har själva fått uppoffra en hel del längs med vägen. Att tänka att det trots allt kanske inte var den rätta vägen, eller att det var det då, men inte är det längre kan kännas som en väldigt ångestladdad och näst intill förbjuden tanke med allt vad vägen till transition inneburit.
Men här är det viktigt att tänka att det är du som ska leva med dig och din kropp resten av ditt liv, det är du som ska kunna må bra i den du är och vem du är i samhället. Detransition kan vara en smärtsam process, men om du tror att du hade kunnat må bättre av att avbryta hormonbehandling, och gå tillbaka till ditt födelsekön behöver du sätta dig själv först och tänka på andra, och din omgivning i andra hand.
Hur kan jag veta vad jag vill?
I transcommunityt ligger stort fokus på identiteten. Vad vi känner oss som och var vi skulle säga att vi ligger på könsidentitetsspektrat. Vi rekommenderar att lägga mindre fokus på det, och istället fundera djupare på följande frågor:
- Har transition hjälp mot min könsdysfori? Har det varit tillräckligt? Skulle det bli värre om jag avbröt hormonbehandlingen?
- Trivs jag i att bli sedd som det könet jag passerar som? Gillar jag de nya förväntningarna som ställs på mig i det könet? Hur har det varit i jämförelse med att leva i det andra könet?
- Hur känns det socialt? Har det blivit lättare eller svårare att finna nya vänner och relationer? Kan jag relatera till andra i det könet jag passerar som? Saknar jag att få vara i könsseparatistiska rum från tiden innan transition?
- Hur ser jag på de medicinska riskerna som finns med hormonbehandling? Är riskerna värda det de ger, eller känns riskerna som ett för högt pris? Har jag några biverkningar eller bieffekter idag av hormonerna som jag inte trivs med eller mår dåligt av?
- Hur mår jag idag? Har transition gett mig det välmåendet jag hade hoppats på? Kan jag känna ett lugn och en trygghet över den jag är idag?
Vanligt missförstånd
Det som kan göra att man inte ens vill ställa sig dessa frågor kan vara att man fokuserar väldigt mycket på den upplevda könsidentiteten. Mycket av det vi fått lära oss bygger på att vara sann mot den könsidentitet vi känner att vi har och att göra det som är nödvändigt för att känna att vårt yttre speglar det inre gentemot vår omgivning.
Det som är viktigt att veta är att känslan går att förstå på andra sätt än att den är medfödd, biologisk och definierande för ett inre kön. Om man inte kan vara öppen för att se på det annorlunda innebär det att det enda giltiga skälet till att avbryta behandling och återgå till sitt födelsekön vore att man också känner och identifierar sig som det kön man ska återgå till. Alltså att man skulle behöva känna och komma till en insikt om att man är ’cis-person’. Det kan vara så att det gäller för någon, att man faktiskt plötsligt känner att man identifierar sig som sitt födelsekön. Men för många i en tvivlande situation är det alltså viktigt att känslan inte är själva villkoret. Att det är okej att vara tjej eller kille utan att man känner sig som det. Att man har rätt till det utan att nödvändigtvis identifiera som det, eller känna att man har en klar självbild av att vara det.
Det kan gå i konflikt med queerteori och hur könsidentitet är förstått idag, men i slutändan är det en själv som ska må bäst, och vägen till det bästa måendet behöver inte vara att låta känslan man har över sitt kön vara definierande för en själv.
Vi rekommenderar
Utöver att fundera över frågorna ovan så rekommenderar vi att läsa och lyssna på andra som detransitionerat. För bara några år sedan fanns det inte så många historier, men den senaste tiden har fler och fler öppnat upp och börjat dela sina tankar och erfarenheter online. Gå till Andras historier, läs och fundera över om du kan identifiera med andra som valt att detransitionera.
En annan bra sak att göra om man nyligen påbörjat transition kan vara att antingen ta kontakt med någon som varit transitionerad en längre tid, eller finna någon äldre på Youtube t.ex. och lyssna på vad den har att säga om sin erfarenhet. Det är väldigt få som är öppet kritiska i början av sin transition då alla förändringar sker och det känns som att man kommit i mål efter en lång kamp. Men om man lyssnar på de som varit transitionerade en lite längre tid brukar man kunna få en mer nyanserad bild av vad man kan förvänta sig. Det kan vara bra, för att försäkra sig om att man har en så realistisk bild möjligt av vad transition innebär.
Som ett extra råd är det bra att ha i åtanke att det som styr bilden av transerfarenheten och själva behandlingen idag, till stor del är präglad av media och en väldigt polariserad debatt mellan samhället och transcommunityt. Det gör att det enkelt blir uppmålat en ganska svart-vit bild som bland annat säger att de absolut flesta är lyckliga efter påbörjad behandling och att i princip ingen ångrar sig eller tvivlar. De flesta av oss som varit i transcommunityt en längre tid vet att det är många som mår dåligt även efter transition, och att tvivel inte är så ovanligt som man skulle kunna tro.
Rädsla och skuldkänslor
Som vi skrev inledande är dessa känslor helt naturliga när man går i tankar om detransition. Det är viktigt att komma ihåg att med ett bra stöd går det att komma över rädslan och de svåraste stegen i processen. Det tabu och stigma som ligger kring detransition just nu har mest att göra med den okunskap som finns, och att man inte hört om våra erfarenheter tidigare.
Gällande skuldkänslor är det viktigt att inte hålla sig själv ensamt ansvarig för att transition eventuellt inte blev som tänk. Vi är många som känner att vi inte hade något annat val när vi fick vår diagnos och det är viktigt att inte glömma att vården som den ser ut idag erbjuder ingen annan hjälp än behandling med hormoner och kirurgi.