Att vara ett bra stöd

Hur kan man vara ett bra stöd?

Att detransitionera innebär ofta en känslomässigt svår period med stor psykisk stress. För den som inte bara slutar med hormoner, utan också vill blir sedd som sitt födelsekön kan framförallt den sociala biten kännas väldigt svår och riskfylld. Blandade känslor som lättnad, sorg, glädje och ilska är inte ovanligt och kan bli överväldigande både för den som detransitionerar och dess omgivning. Här följer några goda råd och lite information som är bra att få med sig som vän eller anhörig. 

Detransition – inte helt okontroversiellt

Det är viktigt att vara medveten om att detransition inte är ett okontroversiellt tema idag. Eftersom detransition visar på att könsbekräftande behandling inte alltid fungerar som tänkt finns det både röster innanför HBTQ-communityt som ser risken i att den här typen av fall leder till att könsbekräftande behandling blir svårare att få. Samt en vårdsektor som behöver erkänna att de gjort ett misstag. Den här situationen kan skapa både obehag, skuld och skamkänslor hos den som detransitionerar, även om känslorna och debatten som uppstår självfallet inte är dennes fel.   

Om det dessutom är så att den som detransitionerar känner att den behövde göra det, inte för att känslan kring identiteten förändrats, utan för att hen insåg att behandlingen inte fungerade, eller fann andra sätt att hantera dysforin på, så blir den personliga upplevelsen också lätt ifrågasatt. Den dominerade uppfattningen om trans och kön är att könsidentiteten är statisk och medfödd, och om du har en transidentitet förväntas könsbekräftande behandling ha en positiv effekt. För att förklara fall av detransitionerade hävdas ofta att dessa ej var trans, eller inte hade riktig könsdysfori från början. Att de varit förvirrade eller blandat ihop andra personliga problem. Många av oss som detransitionerat känner oss säkra på att vi hade en transidentitet och upplevde könsdysfori. Att få den personliga erfarenheten ifrågasatt kan vara väldigt frustrerande och svår att hantera. Därför är det viktigt att tro på och stötta den detransitionerade i det den säger, och inte falla för den allmänna synen på vad detransition innebär. Läs mer om vanliga myter här.

Detransition behöver inte vara en tragedi

Som utomstående är det lätt att se på detransition som något väldigt tragiskt. Kom ihåg att den som detransitionerar landat i det beslutet för att hen vill det. Det behöver inte innebära att hen ångrar allt, det kan skilja sig väldigt mycket från individ till individ.

Självklart innebär det ofta en större sorg, och det kan finnas mycket att känna frustration och ilska över – en vård som gjort fel, att man inte fick andra alternativ eller bättre förklaringar på varför man kände som man kände, att det gick för snabbt, eller att man känner att man blev påverkad utifrån. Men så länge den som detransitionerar inte blir pålagd all skuld och ansvar för själva situationen går de svårare känslorna ofta att hantera.

För många som detransitionerar är själva beslutet och processen i sig motiverat av flera positiva känslor också. Att inte behöva fortsätta med hormonbehandling kan vara en stor lättnad i sig, att känna eller inse att det var olika miljöfaktorer, som t.ex. könsroller eller trauma som påverkade en (se orsaker till detransition) kan också kännas som en tyngd som lättar från axlarna. Det gör det möjligt att arbeta med problem och svårigheter som kanske tidigare varit maskerade i transidentiteten.

För den som upplevt det isolerande och svårt att relatera till andra i den könsrollen man transitionerat till, kan det kännas både tryggt och bra att bli inkluderad socialt i det tidigare könet.

Stöd

Någon upplever beslutet att transitionera som något väldigt tragisk och traumatiserande, andra har inte lika starka negativa känslor kring det. Oavsett kan man må väldigt dåligt, och suicidtankar kan förekomma. Baserat på de vanligaste svårigheterna och oros-känslor som kommer upp i det största frågeforumet för detransitionerade är de svåraste sakerna att hantera

  • Hur man ska förklara detransition för sin omgivning
  • Rädsla för att vänner ska lämna en och för att bli utesluten ur vissa miljöer/vänskapskretser
  • Rädsla för att man ska bli använd som ett exempel av till exempel konservativa eller religiösa
  • Rädsla för att bli missförstådd och bli sedd på som förvirrad eller osäker
  • Skam och skuld över att den personliga resan inneburit mycket även för andra runtomkring
  • Ansvarskänslor och skuldkänslor för att det blev som det blev
  • Rädsla för att inte få stöd och bli ensam   

Den viktigaste punkten är kanske den sista. För många av oss var familj och vänner ett väldigt viktigt stöd. Att åtminstone har en person som man kan prata med om alla svårigheter med detransition och känslorna knutna till det har stor betydelse och kan göra processen mindre smärtsam.

Vad gäller annat stöd finns det idag inget självklart ställe att vända sig till som detransitionerad. Det är inte självklart att vilja be om stöd från sin tidigare könsidentitetsmottagning eftersom förståelsen och kunskapen kring detransition generellt är bristande på dessa ställen. Vi rekommenderar hellre stöd från en utomståendes psykolog, om möjligt någon som är bekant med identitet och könsdysfori. Utöver det rekommenderar vi stödet som går att finna på nätet i slutna grupper för detransitionerade. Att ha stöd från andra som har varit eller är i samma sits som en själv har varit väldigt viktigt för många av oss.

Detransition kan vara en lång process. Både vad gäller rent praktiska saker som när man ska sluta ta hormoner (Se medicinskt), när och hur man ska komma ut till omgivningen, om namnbyte och byte av juridiskt kön blir aktuellt m.m. Och själva tiden det tar att vänja sig till omställningen och att bearbeta allt det som varit. Det är viktigt att det får ta den tiden det behöver och att den som är i processen själv känner när det är dags att ta nästa steg. Viktigt att komma ihåg genom processen är att som detransitionerad kan man känna sig skadad, både psykiskt och fysiskt, men ingen är ‘förstörd’ och det går att skaffa sig ett bra liv med god stöttning från omgivningen.